Att inte blogga regelbundet tar bort tjusningen från att blogga över huvud taget, har jag alltid tyckt. Min besatthet av symmetri och tankesättet "jämna uppdateringsdatum eller inga alls", förstör också ganska mycket när det kommer till uppdaterandet. Det är bara att erkänna att jag inte är en god bloggerska. Varje gång jag försöker "komma igen" tar energin slut och skrivarlusten dör på nytt. En dålig kombination eftersom jag skriver för att må bättre, för att jag är en människa med stora behov av att få ventilera mig ofta. Därav avsaknaden av återberättanden av saker i stil med den konsert Kristofer Åström gav nere vid stranden på gratisfestivalen Musikens Makt förra veckan (jag borde ha tagit med kameran och filmat då han framförde två favoritlåtar, men när det bara var tänkt att ta en take away-latte på Roasters och sedan gå hem, bara för att göra något av frustrationen en svarthyrd etta lätt ger, blidde det ingen av saken). Det fyller för min del inget syfte att skriva om livets trivsamma tillfällen. Jag tycker mest att det känns genant att göra små halvmysiga uppdateringar emellanåt bara för att jag hamnade på ett fik och åt en mintchokladkaka. (Däremot läser jag gärna om andras lyckliga stunder...men nu skall jag inte hyckla för att framstå som en loving spirit som åker på Sexibility-festivaler i Norrköping och deltar i tantraworkshops; jag läser även gärna, nej, hellre om ovänners olycka, och skrattar gott och rått åt denna.) I första hand är det dock latheten som hindrar vardagsåtergivningarna, men jag gör ett försök och ser var det leder! Ju mer positiv energi man sänder ut, desto mer får man tillbaka. Kanske en bild av en Clip Art-skurmopp följt av "Idag har jag städat heeela lägenheten, till och med i städskåpet! Det var jobbigt må ni tro, men nu är det i alla fall RENT här, så nu kan mitt besök få komma snart! Ironiskt nog ska vi kolla på musikalen "Rent" ikväll, haha. Nu ska jag unna mig ett litet hemmaspa och lägga en sista minuten-ansiktsmask från H&M så ansiktet hinner bli fräscht knallrött och lagom blemmigt tills Han anländer!" är vägen till lycka? Vägen till accepterandet av att livet förmodligen inte kommer att erbjuda mer spänning än så?

Som läget ser ut nu har jag därför haft svårt att skriva alls: Jag är ju samboende med N sedan två månader tillbaka, och då vårt förhållande numera skapar allt annat än positiva energier, utan snarare slukar dessa som ouppladdningsbara batterier, vore det alldeles för uthängande och respektlöst att publicera de känslor jag bär på och egentligen behöver tala med en psykolog om, alternativt en parrådgivare om det är så att relationen är värd att fortsätta kämpa för. I ärlighetens namn vet jag inte om den är det, även fast jag önskar detta av hela mitt hjärta. Självklart önskar jag att saker var bra. Jag vet att de flesta skulle ha gjort slut för länge sedan eftersom relationen tar mer ork än den ger glädje, men det är ändå en människa jag valt att vara med. Jag har valt att ha honom i mitt liv, och så länge han finns där måste jag acceptera hurdan han är. Det är som att köpa sig en riktigt tjusig vinterkappa man hittat på H&M:s utförsäljning, och du vet ju hur H&M är. Du vet att sömmarna är dåliga, att knapparna sitter löst, att tyget kommer noppras fort och du vet att du förmodligen kommer behöva sy fast innerfodret när det börjar släppa redan efter någon månad, men det är likväl din favoritkappa och du slänger inte bort den för dessa defekter, hur irriterande det än är att behöva se sig om varje gång något låter på gatan så att det inte är en av knapparna som lossnat. Den där billiga H&M-kappan var modellen du fastnade för och den går inte att köpa i någon av butikerna längre. Jag är inte den som slänger bort ett favoritplagg bara för att kvalitén inte är den bästa. Jag försöker att laga det som är trasigt.

Jag har så många tankar kring detta - saker som talar för och saker som talar emot ett fortsatt förhållande. Jag kommer att ta upp dem någon dag, när jag har orken att sakligt ta en titt på situationen och dess svårighetsgrad, och vad man kan göra åt den, utan att blanda in någon närståendes eventuella påverkan eller ens egna känslostormar; bara huvudets logik och facklitteratur skall finnas till hands (och därmed även en trave näsdukar). Det fungerar utmärkt att använda bloggen som ventil när man är ensam och bekymren bara är ens egna, men inte när det finns en andra part inblandad och man inte kan tala högt med någon om vardagens växande bekymmer, allra minst den andra parten som inte lyssnar. Min syster (som helt och hållet beskyller mig för mina relationsproblem, trots att hon inte har en aning om hur saker ser ut och vad det är som orsakar dem) tog flyget till Beirut (även känt som Östers Paris - lyckost som har vänner så långt bort!) i torsdags och jag länstrafiken till Umeå. Innan det kom vi överens om att både hon och jag skall ta och kontakta psykiatrin när vi kommer tillbaka hem.

Jag sitter i Heidis gröna tresitssoffa (laptopen står placerad på ett näst intill identiskt andrahandsfyndat soffbord som jag själv har, vilket är lustigt med tanke på att jag även har samma köksgrupp som hon - vilken inhandlades helt utan vetskap om detta då jag aldrig hade varit och hälsat på henne vid inköpet) på Carlshem när jag skriver detta. Hon och Norell ligger och snarkar i rummet intill och jag gör mitt bästa för att kunna andas bland katthår från två galna, kelsjuka pälsbollar som släpper mer hår än Kennedy Bakircioglü. Trots överdosering av antihistamin och nässpray, samt dubbel dos Zopiklon och Cocillana som jag hade kvar på recept sedan min visit i december (då jag hade bronkit och höll på att hosta upp lungorna - tänkt var att jag skulle ge den åt H som legat sjuk, men jag insåg redan efter en timme i lägenheten att det blir till att dela på flaskan) klarar jag knappt av att andas. Värst är nätterna då jag både låter och känner mig rentav döende. Därför blir det inte många timmars sömn, det är lättare att vara vaken. Första nätterna är dock alltid värst; man skapar en viss tolerans för det mesta, om än inte tillräckligt för att kunna leva med det. Så att stanna här två veckor (semestern ut) som jag först ville blir dessvärre inte särskilt troligt. Det här är den enda staden jag trivs i och H är en av få jag faktiskt trivs att umgås med, men att inte kunna andas eller få vila ut är väldigt tärande när det fortgår under ett antal nätter, och det är inte roligt att behöva hänga på stan så långt in på kvällen som möjligt (något H inte tycker om eller vill) för att varje extra timme i lägenheten förvärrar tillståndet ytterligare. Därför fortsätter lägenhetsjakten så att jag får något eget att vara i, men nu i studenttider när folk är fullständigt desperata efter ett boende, är det inte att tänka på. Jag tror jag har större chans att hitta något när den värsta hysterin lagt sig och terminerna kommit igång. Augusti-september är ju knappast de ideala månaderna att finna boende i en studentstad.

Klockan är redan halv tolv, och här har jag suttit och filat på samma inlägg sedan jag steg upp halv sex i morse (därav rubriken morgonbloggar, den dåliga dygnsrytmen till trots vet jag att morgonstund upphör efter nio), med ungefär ett lika stort antal toalettpauser (jag har de senaste veckorna tvingats vakna två, tre gånger varje natt för att gå och kissa, trots att jag inte ens druckit något kvällen innan; stort intag av tranbärsjuice har minskat besöken något, men så fort jag upphör med den det fortsätter trängningarna). Rader tas bort, meningar ersätts, stycken raderas och skrivs om. Jag kan sitta hur länge som helst med ett enda inlägg, läsa om det tio gånger för att sedan ändra mig, strunta i allt och klicka bort fönstret. Mycket produktivt. Och meningsfullt.