Söderbergskan

din moralkaka i en bloggosfär fylld av cupcakes

Umeå, presenter och pulverdiet

Kategori: Allmänt

Har tagit tag i toppen av diskberget, så att jag inte riskerar att mötas av en unken mögeldoft när jag återkommer från Umeå om ett par dagar. Skall tillbringa valborg tillsammans med H, som jag inte träffat sedan årsskiftet då hon lämnade av två stora backar innehållandes över 100 stycken Illustrerad Vetenskap, som hennes far fått för sig att återvinna (en sån tur att jag fanns där och erbjöd dem räddning). Det är löjligt vad fort tiden går. Härom veckan firade vi ett år från det att vi träffades på tu man hand för första gången i min tvåa på Björkskatan: Hon satt i min obekväma antika säng tillhörande hyresvärden och drack vin medan jag tvingade i mig en av mina äckliga drinkar vid datorn, och samtalade om dåliga syskonrelationer för att sedan fortsätta tala om före detta vänninor på balkongen, innan vi tog en taxi mot stan vid midnatt. (Det sista skulle vi aldrig ha gjort, men det är historia nu.) Eller, firade och firade - jag uppmärksammade det, förundrad över att någon orkat stanna kvar ett år vid min sida. H i sin tur kändes inte fullt så entusiastisk. Jag är datumnörden #1. Inga viktiga händelsers datum får undkomma mig. Ironiskt nog lider jag även av smärre dyskalkyli och är totalt oförmögen till minsta matematiska uppgift. Det är knappt att jag klarar gångertabellen trots valfri betänketid (jag vägrar säga multiplikationstabellen, då det är ett alldeles för matematiskt uttryck för min tålamods- och iq-befriade hjärna att förstå och i stället bara gör mig hysterisk).

Det skall hur som helst bli skönt att komma härifrån, om än bara enstaka dar. Jag behöver miljöombytet, även fast nästa resa inte ligger allt för långt bort i tiden. I slutet av maj åker jag ner till Dalarna för att hälsa på N. Tills dess kommer maj månad att bestå av pulverdiet för mig. Det var inte för att gå upp nio kilo jag kämpade att gå ner 15 i ett halvår i fjol. Att jag inte ens fick känna på hur det var att inte vara fet i sex månader är ett skämt. Förhållandefällan har tagit mig! Bekvämlighet har blivit mitt främsta nyckelord, och så kan det inte fortsätta eftersom jag är för lat för att börja motionera igen. Som med allt annat i mitt liv är det antingen eller; antingen svälter jag eller så tränar jag. Jag önskar givetvis att jag tillhörde de som föredrog sistnämnt alternativ, men icke sa Nicke och sket i den gula hatten. En långpromenad är trevlig emellanåt, och jag kan ta en mil på motionscykeln som står så fint placerad i mina föräldrars källare när jag är på besök om jag måste, men mer blir det inte. Med andra ord måste jag dra ner på kaloriintaget och slopa sockerbomberna, då jag inte har vett nog att uppskatta annan rörelse än mental, och att bara tänka har inte gjort någon smal. (Inte för att jag nu satsar på att bli smal i ordets rätt bemärkelse då; "inte fet" räcker utmärkt, men den benämningen ligger sju kilo bort nu. Så går det när man inte gör annat än att frossa vid umgänge - även känt som the jewish way - och dessutom umgås intenstivt fyra veckor i sträck utan att lämna lägenheten för annat än ytterligare godis- och glass- samt maränginköp. Glasvågen är dömd att krossas. Nej, maj månad, nu får jag visa att jag klarar en så enkel utmaning som den här. Inte för att det kommer göra någon skillnad för mitt utseende (magen är redan uttänjd på nytt - nu större och dallrigare än någonsin!) men däremot för mitt inre. Det finns inget så skönt som att känna sig ren inuti. Pulverdiet - det näst bästa efter tarmsköljning (antar jag?)!

Klockan är 20 över tio och jag har inte ens påbörjat packningen, eller lagt in någon musik i min defekta mp3-spelare heller för den delen. Det blir en tyst resa och tom väska med andra ord. Kanske bäst att slänga ner ett par underkläder i alla fall; jag har ingen aktiv önskan om att bli Troslös på vift, även om det kanske kan verka så ifall man passerat min lägenhet någon kväll och råkat se in genom de alltid nedfällda persiennerna. Bottenvåningens förbannelse, sannerligen.

Med mig på bussen i morgon tar jag paketet som H skall få, men med risk för att hon hinner läsa detta inlägg kan jag inte avslöja vad det innehåller. Jag fick ett infall tidigare i veckan och köpte en present både åt henne och Trikoloren - Den Röda Filmen, Den Vita Filmen, Den Blå Filmen åt N, vilket fick mig att känna mig som en mycket älskvärd och uppoffrande kvinna (inte för att jag tycker att kvinnor skall vara uppoffrande; tvärtom äcklades jag något av mig själv vid kassan) då jag bespottar få saker så mycket som 1) fransk film 2) ytlig, pretentiös film. Jag har inte sett dem och vet inte vad de handlar om mer än vad N berättat i korta drag, men antar ändå att jag skulle stänga av var och en av dem efter cirkus 15 minuter.


H's present.


N's pretto-dvd, omsorgsfullt inslaget och lackat i "lånat" omslagspapper från Indiska. Nagellack från Isadora.


bloglovin
Följ min blogg med bloglovin
Kommentera inlägget här: